Filmtajm
Eftersom fåtalet läsare av bloggen är oerhört insatta i den här halvbloggarens liv så är det ingen hemlighet att en del skivor har kommit och gått i samlingen under årens lopp. Det har alltid känts surt att köpa tillbaka skivor som sålts. Dels för att man in i minsta orgelton vet vad man får. Dels för att man påminns om de oftast tråkiga omständigheter som ledde till att de såldes eller försvann. Dels för att det är dyrt.
Därför har samlingen på senare år hållit en standard som är långt ifrån acceptabel. Visst har den inkluderat legendariska artister, men allt för sällan legendariska verk. T.ex så har Abbey Roads plats ersatts av Paul McCartneys Pipes of Peace. Och det är aldrig OK.
I höstas så skedde en märklig förvandling i samband med att en fungerande vinylspelare återigen fanns i hemmet. Helt plötsligt kändes det ganska så bra att köpa tillbaka gamla skivor. Vinyl är helt enkelt mycket roligare, mer magiska och älskvärda än kompakt diskarna. Det blev en omstart och en möjlighet att börja bygga en samling från grunden igen. Den stora skillnaden den här gången är att jag vet lite mer om musik än när jag först började och kan därför sålla bort de värsta plumparna i rockhistorien. Att skapa min alldeles egna, snobbigt elitistiska, ultimata samling skivor. Att de flesta av de plattor jag anser vara värda att äga gavs ut på just vinyl underlättar ju, liksom priset på begagnade album. Visserligen förloras en del charm i avsaknaden av skivor som är genuint generande. Men å andra sidan så kanske det finns en extremt liten möjlighet att NI tycker att att jag borde skämmas över några av dem. Fast det är ju egentligen alldeles otänkbart...
Hur som haver... Jag förstår att ni är extremt nyfikna på att följa hur detta kommer att utveckla sig och jag kommer självklart att uppdatera er. Istället för att helt enkelt bara lista nyinköpta skivor, så kommer jag att nörda mig med att bli filmskapare. Håll till godo!
Marsmånad kan hittills stoltsera med:
