Grapefruktskal & Skivfodral

1. Bruce Springsteen - The Rising

"Always leave the crowd wanting more" var det någon som sade, Walt Disney tror jag minsann, så därför ignorerar vi Stoffes kommentar till det senaste inlägget och byter riktning totalt.

Det går alltid att gräva lite djupare inom folkmusiken och bluesen. När man gör det så kan man se hur vissa melodier och arrangemang har förändrats och förvandlats när musiken vandrat vidare från generation till generation. Från en del av landet till en annan. Däremot så är det tydligt att ju lättare det blivit att bevara musiken i form av inspelningar och sedan att sprida den, desto mindre har musiken förändrats. Det kan delvis bero på att kreativiteten hämmas när det finns en "definitiv" version som man inte kan messa runt med hur som helst, dels att man faktiskt kan höra låten om och om igen så att man memorerat den på helt annat sätt än vad som tidigare var möjligt. Detta är den gamla House of The Rising Sun ett utmärkt exempel på.

Den spelades för första gången in på 1920-talet, men hade funnits i omlopp under flera år innan dess. Man vet inte riktigt vem som skrev den från början, men melodin anses härstämma från engelska landsbygden. Den version som Woody Guthrie spelade in 1941 ligger förmodligen väldigt nära den version som bluessångare som bland andra Leadbelly framförde.

Tänkte spinna vidare på Liams nya Oasis-projekt och titta lite på andra artister som lämnat något framgångsrikt bakom sig, blivit nederlagstippade och sedan totalt motbevisat kritiker, tidigare bandmedlemmar och fans.

10CC vs 10CC

Hade flera hits (bl.a Beach Boys-pastichen Rubber Bullets och megaklassikern I'm Not In Love) ända tills kvartettens låtskrivarduo och kreativa ledare Kevin Godley och Lol Creme bestämde sig för att 10CC var alltför begränsande och startade om som en egen duo. Trots att de blev någorlunda framgångsrika så kan de knappast mäta sig med det som Eric Stewart och Graham Gouldman åstakom med resterna av 10CC. Hits som Good Morning Judge, The Things We Do For Love, Dreadlock Holiday (kanske mer känd som I Dpn't Like Reggae) avlöste varandra och senare följde samarbeten med Paul McCartney och Ramones.

Lyssna på:

10CC - Deceptive Bends

Beach Boys vs Dennis Wilson

Gruppen splittrades egentligen aldrig och faktum är att den idag existerar i två(!) versioner samtidigt. Grundades av några bröder, en kusin och en vän. Efter mycket tjat från mamma Wilson gick bröderna med på att även låta lillebror Dennis vara med, trots att han varken kunde sjunga eller spela något instrument (han fick helt enkelt bli gruppens trummis). Han var mer intresserad av att surfa och ragga tjejer och det var intressen som han fortsatte att utveckla efter att karriären tagit fart. Dessutom hade han ett intresse för droger och umgicks en del med Charles Manson. Därför var det överraskande att han stod för det soloprojekt som blivit mest hyllat och respekterat av någon Beach Boys-medlem. Vissa kallar till och med albumet Pacific Ocean Blue det bästa Beach Boys-relaterade album efter Pet Sounds. Med sin hesa röst och tragiska levnadsöde fick musiken ett djup och autentisk känsla som kanske hans kollegor saknade på grund av deras mer lena och polerade röster och sound. Dennis Wilson drunknade strax efter att skivan släppts och hans nästa album, Bamboo, blev aldrig färdigställt men demoversioner av materialet har släppts och hintar om ett album ännu starkare än sin föregångare.

Lyssna på:

Dennis Wilson - Pacific Ocean Blue

Beatles vs George Harrison, Ringo Starr

Efter att världens största popgrupp splittrats så blev Lennon allt mer introvert medan McCartney vände sig från de välarrangerade och ambitiösa inspelningar han varit så drivande bakom. Istället släppte han demoliknande skivor och startade ett helt nytt band från scratch. Nu var det Ringo och Harrison, som känt sig kuvade under 60-talet, som klev fram och levererade. De släppte båda två material som toppade listorna både i USA och i England. Framförallt Georges inspelningar höll kvalitet som förtjänade försäljningssiffrorna. Det är ganska talande att hans första soloskiva var ett trippelalbum. Det visar på en stor produktivitet trots att han under Beatlestiden aldrig hade mer än fyra spår på ett och samma album. Allt eftersom tiden gick så fick både Lennon och McCartney dock ordning på sina karriärer och särskilt McCartney började dominera försäljningslistorna i mitten på 70-talet. De tre första åren av 70-talet tillhörde ändå Starr och Harrison och särskilt då Harrison som inte bara var framgångsrik med skivor utan även genomförde den första stora välgörenhetsgalan som banade väg för bland annat Live Aid. Andra intressen övertog så småningom Harrisons tid, men en mini-comeback i slutet på 80-talet var en succé liksom hans absolut sista skiva som släpptes strax efter hans död.

Lyssna på:

George Harrison - All Things Must Pass

George Harrison - Concert For Bangladesh

George Harrison - Cloud 9

George Harrison - Brainwashed

Ringo Starr - Ringo

Ringo Srarr - Goodnight Viena

Pink Floyd vs Pink Floyd

Syd Barrett ledde Pink Floyd i en lekfull dimma med låtar som fokuserade på naturen och barnsligheter som var typiska för LSD och hippiekulturen i England. Till slut blev dimman lite för tjock och Pink Floyd tog in David Gilmour som ersättare. Det tog visserligen ett tag, men de kommersiella framgångar som gruppen senare nådde hade förmodligen Syd aldrig klarat av att leda gruppen till.

Dock ska man komma ihåg att när Roger Waters lämnade och det slutligen blev Gilmours tur att leda bandet så sjönk kvaliteten drastiskt även om Gilmours version av bandet fortsatte sälja mängder av skivor och sälja ut stora turnéer.

Lyssna på:

Pink Floyd - Dark Side of The Moon

Pink Floyd - Animals

Pink Floyd - The Wall

Antar att man även skulle kunna nämna Robbie Williams vs Take That, Lou Reed vs Velvet Underground, Wilco vs Uncle Tupelo . Förslag från tysta och fåtaliga läsare?

Så... Oasis is no more. Eller..? För vad ska man egentligen tänka när Liam Gallagher annonserar för världen att han har hittat ett nytt band? Det nya bandet är nämligen Oasis minus storebror Noel. Första tanken är så klart att det kommer bli ett praktfiasko. De övrigas låtar har på tidigare album varit hemskt träiga och faktiskt tråkiga. Det var när Noel steg ner från tronen som envåldshärskare som Oasis började förfalla. Även om fallet aldrig var så hårt som rubriktänkande kritiker har velat göra gällande, så är det dock så att kvaliteten började dala och det enda som överlag bidrog till att göra skivorna bra, faktiskt var de låtar som Noel skrev.

Det finns givetvis några undantag och de undantagen är Liams låtar (Songbird, Meaning of Soul, I'm Outta Time). Frågan är hur mycket Noel i sin producent roll har skyddat och burit lillbrorsan. Hur mycket har städats och tweakats och har Liam den kunskapen själv? Är han kapabel att öka produktiviteten från en eller två låtar per album till närmare ett tiotal?

Och icke att förglömma är att Lennon-wanna-bens röst blivit allt rosligare med åren. Jag skulle till och med vilja påstå att McCartney-wanna-bens röst har utvecklats och blivit bra mycket starkare och faktiskt passerat Liams kapacitet på de senaste två-tre plattorna.

Ytterligare saker som talar emot att Liams nya projekt skall lyckas är att han knappast är känd för sin arbetsmoral och självdisciplin. Är han kapabel att leda ett band med stora ambitioner? Å andra sidan har han aldrig behövt oroa sig för det eftersom Noel alltid tagit hand om den biten (här syftar jag inte på låtskrivande, utan snarare konstnärlig inriktning och att genomföra alla de sidouppdrag utöver musiken som uppstår). Kanske har han det i sig om han blir tvingad att steppa up to the plate.

Det som kanske möjligtvis kan sägas med säkerhet är att låtarna kommer att skrivas mer på magkänsla och innehålla desto mer svett och juckande än Noels material som med tiden blivit allt mer eftertänksamt.

Trots allt kan jag inte låta bli att tänka på historien om när Liam i sin ungdom gick till arbetsförmedlingen i Manchester. Han fick frågan vad han ville bli "när han blev stor". "A rock star" var hans stensäkra svar. Självklart blev han utskrattad och tillsagd att komma tillbaka när han funderat ut något mer realistiskt.  Veckan därpå klev han in med ett skivkontrakt på 5 album och värt miljontals kronor. Den här gången var det ingen som skrattade förutom Liam själv.

Just det är vad som faktiskt talar för det nya, ännu namnlösa bandet. Att när ingen tror på Liam så slutar det till slut med att han skrattar sist. Guess God Thinks I'm Able, som Liam skrev, kanske hintade mot att han är redo att växa ut till en riktig bandledare.

Oavsett resultat så är trots allt sådana här tider förbi, och det lämnar en bitterljuv känsla:

Att ladda ner musik har förändrat lyssnarens relation till musiken. Den finns tillgänglig för alla. Tjugofyra timmar om dygnet. Bara ett klick bort. Den förbrukas nästan lika snabbt och tanklöst som den införskaffades.

Självklart finns det även positiva saker med enkelheten i att förse sig och utforska musik. Det blir lättare att upptäcka nya artister samtidigt som det blir enklare för "mindre" låtskrivare och sångare att nå ut till folk utan att ha ett stort bolag i ryggen.

Men i takt med att musikkonsumtionen och vårt sätt att lyssna på musiken förändras, så försvinner en del element som faktiskt var en del av själva musikupplevelsen innan den digitala eran tog sin början. Du ser inte att det blir mindre plats hemma i bokhyllan när nya album tillkommer. Du missar den förväntan som byggs upp från det ögonblick du plockar upp skivan, går till disken och betalar och sedan bär hem den. Känslan att plocka ur skivan ur dess fodral och lägga den i spelaren... Vilket för oss till vad det här inlägget egentligen skulle handla om, nämligen skivomslag.

Är de på väg att försvinna helt nu? Vilken 15-åring med mobilen full av musik bryr sig om att studera omslaget? Vem sitter på bussen med ett par lurar och förundras över detaljerna och mystiken som döljer sig inte bara i musiken utan även i just omslaget?

Visserligen finns bilden av omslaget fortfarande tillgängligt (t.ex i iTunes), men det verkar som om det håller på att spela ut sin roll. Man säger att man inte ska döma boken efter omslaget, men vem har inte gått in i en skivaffär och förundrats över ett omslag och köpt skivan direkt, trots att man inte haft en aning om hur musiken låter?

Om tjugo år så är svaret på den frågan förmodligen ganska enkel att svara på: Ingen.

En del skivor och artister är dessutom starkt sammankopplade med något av sina omslag. Ser man omslaget kan man nästan höra musiken. Hör man musiken så ser man omslaget framför sig. Vad kommer att hända med den upplevelsen? Kommer man istället se en iPod flyta framför sina ögon när man hör en ny hit?

Även om dagens sätt att lyssna på musik, att alltid kunna bära med sig den, startade med den legendariska walkman, så innebar det fortfarande på den tiden att du behövde anstränga dig för att kunna göra det. Inte för att freestylen väger mer än en mobiltelefon, utan för att du behövde spela in dina blandband själv. Det to tid. Du var tvungen att plocka fram skivorna och hitta rätt låt eller sitta och vänta i timmar vid radion för att just den låten du ville ha skulle spelas. Trots att ökad tillgänglighet (både i form av att du inte behöver gå utanför dörren och hoppas att din skivbutik har det du vill ha, och ökad ekonomisk tillgänglighet eftersom att mp3:or är billigare eller i vissa fall helt gratis) som lett till att kulturklyftorna minskats så är det utan tvekan så att själva upplevelsen har blivit fattigare.

Å andra sidan skulle man kunna hävda att utan omslag så bedöms enbart musiken utan yttre distraktioner, men det tycker jag låter alldeles för stelt och hemskt. Ett element har försvunnit.

Några omslag som vi kanske inte skulle känna till särskilt väl eller förknippat så starkt till musiken om skivorna släppts i år:

The Beatles - Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band

Chris Farley - Interview Paul Mc Cartney (SNL) - MyVideo