Grapefruktskal & Skivfodral

Att ladda ner musik har förändrat lyssnarens relation till musiken. Den finns tillgänglig för alla. Tjugofyra timmar om dygnet. Bara ett klick bort. Den förbrukas nästan lika snabbt och tanklöst som den införskaffades.

Självklart finns det även positiva saker med enkelheten i att förse sig och utforska musik. Det blir lättare att upptäcka nya artister samtidigt som det blir enklare för "mindre" låtskrivare och sångare att nå ut till folk utan att ha ett stort bolag i ryggen.

Men i takt med att musikkonsumtionen och vårt sätt att lyssna på musiken förändras, så försvinner en del element som faktiskt var en del av själva musikupplevelsen innan den digitala eran tog sin början. Du ser inte att det blir mindre plats hemma i bokhyllan när nya album tillkommer. Du missar den förväntan som byggs upp från det ögonblick du plockar upp skivan, går till disken och betalar och sedan bär hem den. Känslan att plocka ur skivan ur dess fodral och lägga den i spelaren... Vilket för oss till vad det här inlägget egentligen skulle handla om, nämligen skivomslag.

Är de på väg att försvinna helt nu? Vilken 15-åring med mobilen full av musik bryr sig om att studera omslaget? Vem sitter på bussen med ett par lurar och förundras över detaljerna och mystiken som döljer sig inte bara i musiken utan även i just omslaget?

Visserligen finns bilden av omslaget fortfarande tillgängligt (t.ex i iTunes), men det verkar som om det håller på att spela ut sin roll. Man säger att man inte ska döma boken efter omslaget, men vem har inte gått in i en skivaffär och förundrats över ett omslag och köpt skivan direkt, trots att man inte haft en aning om hur musiken låter?

Om tjugo år så är svaret på den frågan förmodligen ganska enkel att svara på: Ingen.

En del skivor och artister är dessutom starkt sammankopplade med något av sina omslag. Ser man omslaget kan man nästan höra musiken. Hör man musiken så ser man omslaget framför sig. Vad kommer att hända med den upplevelsen? Kommer man istället se en iPod flyta framför sina ögon när man hör en ny hit?

Även om dagens sätt att lyssna på musik, att alltid kunna bära med sig den, startade med den legendariska walkman, så innebar det fortfarande på den tiden att du behövde anstränga dig för att kunna göra det. Inte för att freestylen väger mer än en mobiltelefon, utan för att du behövde spela in dina blandband själv. Det to tid. Du var tvungen att plocka fram skivorna och hitta rätt låt eller sitta och vänta i timmar vid radion för att just den låten du ville ha skulle spelas. Trots att ökad tillgänglighet (både i form av att du inte behöver gå utanför dörren och hoppas att din skivbutik har det du vill ha, och ökad ekonomisk tillgänglighet eftersom att mp3:or är billigare eller i vissa fall helt gratis) som lett till att kulturklyftorna minskats så är det utan tvekan så att själva upplevelsen har blivit fattigare.

Å andra sidan skulle man kunna hävda att utan omslag så bedöms enbart musiken utan yttre distraktioner, men det tycker jag låter alldeles för stelt och hemskt. Ett element har försvunnit.

Några omslag som vi kanske inte skulle känna till särskilt väl eller förknippat så starkt till musiken om skivorna släppts i år:

The Beatles - Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band