House of The Rising Sun
"Always leave the crowd wanting more" var det någon som sade, Walt Disney tror jag minsann, så därför ignorerar vi Stoffes kommentar till det senaste inlägget och byter riktning totalt.
Det går alltid att gräva lite djupare inom folkmusiken och bluesen. När man gör det så kan man se hur vissa melodier och arrangemang har förändrats och förvandlats när musiken vandrat vidare från generation till generation. Från en del av landet till en annan. Däremot så är det tydligt att ju lättare det blivit att bevara musiken i form av inspelningar och sedan att sprida den, desto mindre har musiken förändrats. Det kan delvis bero på att kreativiteten hämmas när det finns en "definitiv" version som man inte kan messa runt med hur som helst, dels att man faktiskt kan höra låten om och om igen så att man memorerat den på helt annat sätt än vad som tidigare var möjligt. Detta är den gamla House of The Rising Sun ett utmärkt exempel på.
Den spelades för första gången in på 1920-talet, men hade funnits i omlopp under flera år innan dess. Man vet inte riktigt vem som skrev den från början, men melodin anses härstämma från engelska landsbygden. Den version som Woody Guthrie spelade in 1941 ligger förmodligen väldigt nära den version som bluessångare som bland andra Leadbelly framförde.
I Guthries version går melodin i dur och har inte mer än tre ackord. Hoppar vi fram till 1960 hittar vi en version med Joan Baez. Den har genomgått en förvandling och går nu i moll och har fler ackord, men ligger ändå en bit från den version vi är mer bekanta med idag.
1962 spelar Bob Dylan in den på sin debutskiva i ett arrangemang som definitivt lagt grunden för framtida versioner. Dock ska det i ärlighetens namn sägas att han "lånade" det från Dave Van Ronk som han såg upp till. Dave Van Ronk är för övrigt en folksångare som det är väl värt att kolla upp.
I England hade sjömän importerat amerikansk blues och folkmusik under flera år efter andra världskriget och en generation av unga vita engelsmän tog till sig den och skapade en marknad som bluessångare aldrig drömt om tidigare. De spelade covers tills de "lärt" sig hur man skriver egna låtar. I samband med att dessa nya brittiska band började få uppmärksamhet så slog även Bob Dylan igenom på öarna. Detta ledde till att den från början utvandrade engelska melodin (remember?) hittade hem igen när Newcastlegruppen The Animals fick nys om House of The Rising Sun och spelade in den version som dagens lyssnare förmodligen allra mest är bekanta med. Dylans ackord används, men man har lagt till elektriska instrument. Märk också hur huvudpersonen i texten inte längre är en kvinna utan en man.
Efter att The Animals haft en sjudundrande monsterhit med låten så har den spelats in i otaliga versioner. Bland annat så tycker jag att Sinead O'Connors spröda version är värd att nämnas. Man bör å andra sidan ska akta sig för de versioner som Toto och Bon Jovi spelat in. "Slakt" är bara förnamnet.
Då återstår frågan var det bättre förr? Eller är denna utsvävning i musikalisk historia ett sökande efter någon form av autenticitet?
